lite postitivt med 76 an, men inte mycket, och det tar tid.... det måste ta tid, tiden läker.

Fast man vill ja att han skall resa sig upp och skaka av sig allt och säga - morsan det var en jädra smäll.

Men så kommer det inte att bli.

Allt är tyst här.

Ensam, ingen orkar väll med mig i min situation.

Funderar skall jag ta tåget eller skall jag köra de 30 milen på torsdag kväll eller fredag morgon.

Kan jag med att förgylla min egen tillvaro när 76 an ligger som ha ligger.

Men man skall orka också... orka att vara stark.

Hoppas på samtal från grannen i huset bredvid Lilla Skomakarvillan